Om fäder som sviker sina barn. Eller mödrar

Jag bodde hos min pappa i 2 år efter han o mammas skilsmässa. Sen stod jag inte ut med staden vi fick flytta till (pga pappas nya studier) och flyttade till mamma (läs stannade kvar hos mamma efter att ha varit dit på sommaren och hälsat på en vecka). Då fick jag ett brev där pappa sa upp kontakten med mig. Jag hade ju valt bort honom, det var mitt fel. Och inga grejor, leksaker, kläder, smycken mm fick jag. Hela min barndom försvann. Jag saknar ibland än idag min nalle som jag sovit med från födseln till jag hälsade på mamma. Man tar ju inte som 16-åring med sig sin nalle på en veckas semester…Och alla mina skivor! Och foton! Och alla barbiekläder mamma hade sytt, virkat, och stickat till min barbie docka. Suck, nu har det gått 31 år men jag kan ändå minnas känslorna av förlust, inte bara av mina saker utan främst av min pappa så klart.  

Efter några år skrev jag brev till pappa och sa rakt ut att jag tyckte han skulle svälja stoltheten och ta kontakt. Det gjorde han, jag åkte ned och hälsade på. Pappa hade tårar i ögonen av glädje när jag kom och kramade mig länge och gott och vi hade en mycket bra vecka tillsammans. Vi pratar dock ALDRIG om hans ”tysta år” och fortfarande, får jag tårar i ögonen och tryck över bröstet när jag skriver det här.

Som förälder bestämde jag mig tidigt att okritiskt älska mina barn. Att kunna säga, ”Uj vad du skriker högt, jag älskar dig”. ”Gräsligt vad du svär, jag älskar dig”. Inte bara ”Vilka fina betyg du har, jag älskar dig”. (Inte för att jag sagt just de meningarna, men ni förstår?). Jag ville att de aldrig skulle känna att det var deras prestation som gjorde dem älskansvärda. Utan att jag älskar dem även om de supit sig redlösa (hänt ena barnet en gång), (det uppvaknandet på sjukhusets akut skulle jag inte önska någon…), eller gjort något annat som inte är helt nyttigt.

Föräldrar, säg till era barn att de är fina, rara, vackra, älskade. Svik dem inte i svåra stunder. Prata, prata, prata. Berätta ”hemskheter” från era liv. Var en god människa.

Det är aldrig för sent. Ordspråket ”Bättre sent än aldrig” säger allt.

Min pappa skrev jag till efter 3-4 års tystnad. Jag borde gjort det tidigare. Han borde gjort det tidigare. Men, det blev i alla fall gjort vilket var huvudsaken.  

 

Annonser

Om KatrinBiolog

Maka, mamma, tänkare, som nästan alltid har roligt. Doktor i Biologi som nu också är Docent. Om jag inte har roligt gör jag något spännande eller dötrist, allt är möjligt
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Om fäder som sviker sina barn. Eller mödrar

  1. lilla honan skriver:

    Dagligen säger jag till mina barn att jag älskar dem. Man vet inte vad som kan hända när man är från varrandra och jag vill att de ska vara medvetna om vad jag känner för dem…Skönt att det löste sig med din pappa och jag hoppas han har kvar ”minnena” som han behöll…:)

  2. Katrin skriver:

    lilla honan: Som svar på ditt inlägg och din kommentar…Ja visst är det härligt när man njuter av sina barn. Jag har massor av exempel på att min ”hårda” uppfostran givit resultat. Hårdheten bestod i att aldrig vika på några få krav. Be om förlåt när man gjort något dumt. Uppföra sig artigt vid middagsbordet… sådana för mig viktiga saker. Uj, vilka slagsmål jag och mina tre barn har haft… Nu är de vuxna och jag tycker själv att de är bra människor med sunda värderingar.Sen att jag inte alls anser att det är hårt utan bara självklart är en annan historia… Så fortsätt uppfostra dina barn du. Du gör det som i längden är viktigast, du visar att du bryr dig!Vidare… Nej, jag har inte fått tillbaka något. Pappa och hans nya fru slängde ”allt skräp”.

  3. Kimberly skriver:

    Jag blev uppfostrad på samma sätt, sitta med rak rygg, aldrig avbryta vid samtal, Helt enkelt vanlig vett och etikett. (som jag tyvärr tycker saknas mycket bland många ungdomar idag, tråkigt)Jag har svarat dig på din kommentar i mitt inlägg och den lyder så här.Smärta i samband med psoriasis artrit är jag bekant med, har en vän som har det.Smärta är ju bland det svåraste att diagnostisera och kanske därför vi som verkligen har ont blir behandlade så.Det finns ju missbrukande personer som gör allt för att bli sjukskrivna m.m och går till läkare och skyller just på värk.Men varför ska VI bli lidande.Det är ju så himla sjukt av en läkare att säga så där, man mister förtroendet för vår sjukvård och går inte dit när det egentligen behövs.Otroligt säger jag, och sämre och sämre läkare kommer till våra Vårdcentraler tycker jag. Nyutbildade uppstudsiga läkare har jag stött på som rent ut sagt varit irriterade.Är det något dessa personer vill bevisa eller vad är det frågan om?Tack för din kommentar Kram Kram

  4. Madonnan skriver:

    Vad svårt och tomt utan honom. Tack för att jag fick läsa. Det berörde!Ha en bra dag 🙂

  5. Whiter Shade skriver:

    Jag har lyckats lära mina barn att själva säga ”Jag älskar dig”. De säger det till mig nästan lika ofta som jag säger det till dem, men de säger det även till sina mor- & farföräldrar, och det gör mig stolt!De vet att jag älskar dem, även om jag skäller på dem, även om de tycker att jag är orättvis och dum och tjatig och jobbig. De vet att det inte har med saken att göra. Kärlek är viktigt.

  6. Försöker du få mig rodna, Katrin? 😀

  7. Zaragon skriver:

    Finns det inte en viss risk att det går inflation i ”jag älskar dej” om det upprepas som ett bihang till allt man säger?

  8. Ingemar skriver:

    OJ!Så träffad var längesen jag kände mig, och glad, för det var så bra beskrivet så jag fick också ett tryck över bröstet och nån slags smärta i halsen när jag läste det.TACK! Det betydde mycket för mig!Nu vet jag exakt vad jag ska göra!!

  9. trevlig skriver:

    Sympatisk blogg. Jag önskar att alla drömmer om att alla kunde ha en pappa som var bra.Och har/får bra pappor. Men det är inte så. Det behöver inte vara hemskt, det kan finnas andra män och människor runt omkring som kompenserar .Man saknar aldrig det man aldrig har haft. MEN var LYCKLIG för din PAPPA!

  10. Malin skriver:

    Önskar att mina föräldrar läste det här, och inte jag.

  11. Har din make fått konkurrens? hahahaha!!!

  12. Elisabeth skriver:

    Om det var så att ”Jag älskar dig” sades som ett bihang till allt man säger är det ju möjligt att det skulle gå inflation i orden. Men det är väl inte direkt problemet idag? Snarare att många känner sig ensamma och oälskade. Att ge sina nära och kära en visshet att de är älskade, om så bara av mig, när de är jobbiga och odrägliga är nog en av de bästa gåvor man kan ge. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. Peace and love, brothers and sisters.

  13. Katrin skriver:

    Elisabeth: Jo, så är det! Du gav ett perfekt svar till Zaragon. Jag känner att mina barn känner att de är genuint älskade av båda sina föräldrar. Det har inte gått slenterian eller inflation i mina känslor och det är jag glad över.Jag önskar att jag själv fick växa upp i den trygga förvissningen. Jag önskar att ALLA barn fick den kärleksfullaste av uppväxter.Peace and love, det kan inte sägas tillräckligt ofta. Jo, kanske SÄGAS men MENAS! PS Ett sånt fint namn, jag heter själv Elisabet efter min farmor.

  14. Rosa skriver:

    Stolthet och bitterhet är två ord jag brukar förmedla till mina barn att de ska försöka hålla utanför sina liv. De förtär mer än de berikar. Tack för kommentaren i min blogg. Då har vi samma erfarenheter (vilka har inte det…?) ang vårt jämnställda samhälle. Sorgligt när många tar ordet feminism som något annat än vad det är./Rosa

  15. Zaragon skriver:

    Elisabeth…Jag tycker OCKSÅ att du gav mej ett bra svar – och jag håller med dej, bara så du vet. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s